Kan man lita på MR- och röntgenundersökningar?

Jag kommer ihåg när jag gjorde min legitimationspraktik och var på radiologen. I flera veckor satt jag i ett mörkt rum framför en datorskärm tillsammans med röntgenläkarna och granskade bilder. Jag blev varmt omhändertagen och lärde mig enormt mycket under den här tiden.

Dels för att läkarna tog sig tid, visade och förklarade för mig men också för att jag under den här perioden såg massvis av röntgenbilder. Jag kommer ihåg att jag blev förvånad när jag såg att det många gånger visade sig att fynden på bilderna inte alltid stämde överens med verkligheten. Ett exempel: Det kunde vara så att röntgensvaret hos en patient med väldigt ont i höften endast visade en liten begynnande artos och tvärtom, en annan patient med mycket lite smärtor kunde ha röntgenbilder som visade en helt utsliten höftled.

I dag kräver många patienter röntgenundersökningar av sin läkare. Man vill “få reda på exakt vad som är fel”. Kanske tror man också att det för ett visst röntgensvar finns en specifik och förhoppningsvis enkel behandlingsåtgärd, till exempel operation. Men studier visar att det inte alltid är så enkelt.

Överläkaren på radiologen förklarade för mig att det inte var ovanligt att röntgensvar och verklighet inte alltid stämmer överens.

Jag har läst om Dr. James Andrews, en erkänt duktig ortoped från USA som hjälpt många elitidrottare. Han hade börjat misstro MR-undersökningarna och anade att de kunde vara missvisande. Därför bestämde han sig för att undersöka friska axlar hos 31 pitchers i baseball. Ni vet "kastarna", som belastar sina axlar med enorma krafter när de slänger iväg basebollen i 160 kilometer i timmen. Spelarna som undersöktes hade alltså varken ont eller var skadade i axlarna.

Trots detta visade MR-undersökningarna avvikesler på både ledbrosket hos 90% och rotatorcuffsenor hos 87% av kastarna. Det här är röntgenfynd som tillsammans med en smärtproblematik hos "kastaren" många gånger skulle ha opererats av en ortoped.

I en studie undersökte man 98 symptomfria personer utan ryggont. Där visade MR-svaren att 52%, alltså över hälften av de smärtfria patienterna, hade buktande diskar.

I dag kräver många patienter röntgenundersökningar av sin läkare. Man vill "få reda på exakt vad som är fel". De har ont i ryggen och är oroliga för att det kan vara diskbråck. Kanske tror man också att det för ett visst röntgensvar finns en specifik och förhoppningsvis enkel behandlingsåtgärd, till exempel operation. (här kan ni läsa mitt blogg inlägg om träning vs kirurgi.)

Men studier visar att det inte alltid är så enkelt. 

MR-undersökningar visar att personer som aldrig har ont i ryggen ändå kan ha buktande diskar och diskbråck.

I en studie av Jensen et al undersökte man 98 symptomfria personer utan ryggont. Där visade MR-svaren att 52%, alltså över hälften av de smärtfria patienterna, hade diskar som buktade.

Det betyder att om du skulle ställa upp 98 personer utan ryggont på rad så skulle 51 av dessa ha buktande diskar.

I en annan studie så undersöktes 67 personer som aldrig haft ont i ländryggen med MR. Undersökningarna visade att 20% av de som var under 60 år hade buktande diskar. I den andra gruppen där man var 60 år och äldre så hade 57% avvikelser och onormala diskar .

Det betyder att MR-svar som visar att du har buktande diskar inte alls behöver ha att göra med din ryggproblematik, utan kan vara helt tillfälligt.

De här falsklarmen till MR-fynd gör tyvärr patienterna sjukare. Många kommer till mig med röntgensvar som de utan en ordentlig förklaring kan tolka som att ryggen är kaputt och obrukbar. Många är rädda, nedstämda och tror att de drabbats av en livstidsdiagnos.

Vad har hänt? Är något trasigt? Hur länge kommer det vara så här? För alltid?

Många frågor och få svar.

Den här oron skapar en kaskad av reaktioner i kropp och knopp. Det blir en ond cirkel som påverkar hjärnan, hjärtat, magtarmkanalen och muskler och leder.

Jag ska ge ett exempel: Tänk dig att du är ute och paddlar kanot i djupaste Amazonas med din gode vän. Plötsligt kommer ni till en del av floden ni inte kan passera utan tvingas upp på land för att bära kanoten genom ett träsk. Du går först och din vän där bak, med kanot och packning bärandes mellan er.

Plötsligt känner du något på din skuldra.

Eftersom du har fullt sjå med att bära och balansera kanot och packning så kan du inte se efter vad det är.

Oron stiger.

Är det en spindel? Eller en giftig orm?

Du drar upp axlarna och spänner nacken. Du blir stressad. Hela kroppen börjar att spänna sig! Du kan inte sluta tänka på vad det är och hur farligt det kan vara! Det här kommer att påverka hela din kropp. När du spänner dig så påverkas muskler och leder. Stressen påverkar hjärtat, pulsen höjs.

Men om din gode vän där bak bara hade varit lite mer uppmärksam och sett vad som skett, så hade hen kunnat säga: "Ta det lugnt! Det var bara en liten kvist som föll från trädet och landade på din axel!" på en gång.

Då hade du omedelbart kunnat slappna av och inte gett händelsen någon vidare eftertanke.

Som naprapat träffar jag dagligen patienter som är oroliga ibland på grund av röntgensvar som de inte fått förklarade för sig. Andra gånger för att de blivit tillsagda att vissa rörelser är farliga eller skadliga. Den här oron kan förvärra smärtproblmatiken.

Precis som "kanotpartnern" så är det viktigt för mig att hjälpa till att hitta rätt nycklar till exempel att ge patienten rätt information så att hen kan lägga sin energi på att göra rätt saker –  istället för att vara orolig, rädd och stressad.

Att röra på sig är inte farligt, det behöver kroppen!