Att leva som på stenåldern med Lynx Wilden

Jonas Parandian  |  Publicerad 2017-03-17 15:39  |  Lästid: 6 minuter

Stenåldersliv med Lynx Wilden var verkligen ett äventyr! Vi sov till exempel på marken under stjärnklar himmel. Jag har aldrig sovit utomhus i minusgrader tidigare, det var en bitande kyla som gjorde att man var tvungen krypa långt, långt in i sovsäcken. Under natten frös vattenpölarna till is och ett stort täcke av frost spred sig över marken. Varje morgon vaknade jag upp till vackert fågelkvitter och med solens första strålar mot ansiktet. Det var underbart!

Att känna värmen från solen och lägerelden om morgnarna och se hur det stora frosttäcket minskade i takt med att solen klättrade över trädkronorna var en underbar start på dagen.

Man blir så glad och tacksam för det lilla. Att om morgnarna blåsa liv i lägerelden och få tina upp händer och fötter vid den och att få känna hur solen värmer upp hela kroppen utifråm och hela vägen in gör att man känner en enorm tacksamhet bara för att solen ens finns. Men för varje kväll som gick blev kylan mindre jobbig.

Jag tror att världen behöver fler kvinnliga ledare och fler ledare som bryr sIG om djuren och naturen så mycket som den här gruppen gjorde.

Lynx Wilden var som sagt ledare.  Hon är en fascinerande kvinna som besitter enorma kunskaper om naturen, hur vi kan leva med den och hur vi kan överleva i den. En riktigt fascinerande personlighet! En stark och självständig kvinna som har dedikerat sitt liv till naturen. En ledare utöver det vanliga. Hon kunde kommunicera med oss utan att använda ord, utan använde sig i stället av kroppsspråk. Med bara små subtila rörelser kunde hon få hela guppen att förstå vad som skulle göras och få oss att samarbeta.

Lynx Wilden & Jonas Parandian

Första mötet med Lynx Wilden

Utan att säga ett ord så samlade hon alla i en ring kring ett runt lapptäcke ihopsytt av olika djurhudar. Mitt på täcket låg en träpinne och en barkbit. Hon vinkade till sig en man från ringen som satte sig mitt emot henne på knä. Lynx tog upp pinnen i sina händer och började att snurra den mellan sina handflator. När hennes händer nådde botten av pinnen så tog mannen mitt emot över. Lynx reste sig upp och pekade på nästa person i ringen och visade att han skulle slå sig ner bredvid på samma sätt. Och så fortsatte vi, ringen runt, i tur och ordning, tills att sista personen i ringen snurrat på pinnen. Nu hade det börjat ryka ordentligt från barkbiten. Lynx slog sig ner på knä igen, i sina händer hade hon en boll av torkat gräs, nästan som ett litet fågelbo, och i den lilla gräsbollen lade hon den rykande barken. Hon tog ett djupt andetag och blåste in i bollen. Sedan lät hon oss alla blåsa in i gräsbollen, en efter en. Det rykte mer och mer för varje pust och efter att den sista personen blåste in i bollen så hade vi eld! Magiskt! Och allt det här under tystand. Inga instruktioner. Inga frågor. 

Hon var också väldigt klok och delade med sig av sina erfarenheter, sina jakthistorier och sina upplevelser från naturen.

Jag blev positivt överraskad över hur stora naturvänner alla var. Vissa var veganer, andra jägare, men alla visade lika stor respekt för både växter och djur, för allt levande.

Jag lärde mig enormt mycket den här veckan. Vi lekte lekar som förberedde oss på jakt. Hur man smyger i skogen. Hur djuren kan höra att det är ett tvåfota djur (människa) som närmar sig och hur man kan röra sig på ett sätt som inte stressar djuren lika mycket. Ljud finns det gott om i skogen. Det är inte tyst. Men vissa ljud avviker och sticker ut mer än andra.

Varje morgon tränade vi bågskytte och övade på att ta oss fram så ljudlöst och försiktigt som möjligt i skogen.

Under den här veckan så lärde hon oss om hur man visar naturen, växter och djur respekt. Tacksamhet. Om livet och döden.

Lynx var enormt mångsidig. Smidig, stark och intelligent. Hon kunde enkelt, med ett precist slag slå ut en perfekt flisa ur flintastenen som vi kunde använda som såg eller kniv. Hon var smidig och snabb med pilbågen och träffade sin måltavla varje gång. 

Det var intressant att se hur snabbt vi växte ihop som en grupp. Hur alla redan första dagen arbetade ihop och bidrog efter bästa förmåga. En liten grupp som för första gången träffades bara för ett par dagar sedan. Man är tvungen. Det är inte jobbigt. Det är livet!

Lynx lärde oss att göra verktyg av stenar. Och hon lärde oss hur man använde stenarna till att slakta ett rådjur och hur man tar reda på varenda liten del av det. Där och då kändes det helt naturligt att ta vara på hela djuret.

Egengjorda stenåldersverktyg.

Vi gjorde sytråd av senor, samt nålar, sylar och fiskekrokar av revbenen. Av underbenen gjorde vi benknivar ochav ögonen gjorde vi målarfärg . Man får ett helt annat perspektiv på saker och ting när man själv gör allting. Att såga itu ett ben med en sten tar tid. 

Jakten förevigad på en sten.

Hjortens tarmar rengjorde vi i isande kallt vatten, så att händerna värkte. Vi rengjorde dem ordentligt både på insidan och utsidan så att vi skulle kunna göra korv med dem. Vi plockade vilda örter och för att ha tillräckligt till korvblandningen som bestod av lungor, njure och kött så var vi tvungna att vara ute i skogen och plocka i timmar. Det är spännande, som att en helt ny värld öppnas! Plötsligt så är allt som tidigare bara varit ett stort grönt täcke nu potentiell mat.

Urinblåsan blev en vattenbehållare. I naturen är det extremt värdefullt med behållare utan sömmar (ex handgjorda påsar och väskor) som kan hålla vätska på ett bra sätt utan att läcka.

Klövarna blev till en “skallra”, precis som luftröretm som först fick torka med torr sand i innan vi fyllde den med små stenar.

Människan har behövt djurhudar till kläder för att skydda sig mot kylan under vinterhalvåret men också till väskor, remmar, tältdukar och skor.

Råhuden avhårade vi först med hjälp av benbitar med vassa kanter. Därefter sakalade vi av barken från träd som vi sedan kokade i en kittel, en process som kallas för garvning och gör huden mer tålig. Här kan ni läsa mer om skinnberedning, garvning, avhåring och skrapning.

Det kändes verkligen bra att hjorten kom till så stor användning.

Jag blev positivt överraskad över hur stora naturvänner alla var. Alla var fyllda av kärlek och godhet. Ingen bröt några kvistar i onödan. Folk flög aldrig inom Europa. Alla levde en minimalistisk livsstil. Vissa var veganer, andra jägare, men alla visade lika mycket stor respekt för både växter och djur, för allt levande.

Varje morgon och kväll samlades vi kring lägerelden. Lynx gick igenom dagens planer och på kvällarna summerade vi dagen och hon delade med sig av sina erfarenheter. Hon använde sig av en "talking stick" som fick vandra runt i ringen. Det var bara den som höll i pinnen som fick tala. Det var väldigt intressant. Det gjorde att alla fick chansen att komma till tals. Vi pratade om livet och döden, om hur vi mådde, vad vi tänkte på och hur vi hade sovit.  

Jag menar inte att alla nu ska åka på överlevnadsläger. Men för mig var det en upplevelse som gav mig lite perspektiv på tillvaron. När bara att hämta vatten så att alla ska klara dsig för dagen är ett stort projekt uppskattar man det man har hemma på ett annat sätt.

VI LÄRDE OSS HUR MAN

...med rätt teknik och två stenar kan slå loss sylvassa bitar från en flintasten

… använder de sylvassa stenbitarna som verktyg. Som knivar för att skära eller såga i trä och ben eller göra vassa spetsar till pilar eller borrar.

… med bara lite kåda och kol från eldstaden kan göra ett starkt lim starkt nog att fästa pilspetsarna på pilarna.

...gör upp eld för hand.

Jag tror att världen behöver fler kvinnliga ledare och fler ledare som bryr som om djuren och naturen så mycket som den här gruppen gjorde. Att vi måste ta vara på den på ett bättre sätt och leva mer minimalistiskt. Var rädda om varandra och vår planet!

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:46